Burundi
BFA har fadderbarn i Burundi.
Vi har fått tjugo fadderbarn från Burundi, att söka faddrar till!
Kanske är du en blivande Burundifadder!
Sedan flera år har BFA haft intensiv kontakt med föreningen FEPAM, Fuuvi Enfants des Parents du Monde, ung. Världens Barn. Det är en liten förening med alldeles vanliga människor som vill värna om barnen som far illa i ett sargat samhälle. Föreningen arbetar i den lilla staden Uvira, östra Kongo och i Bujumbura, huvudstaden i Burundi, endast tjugo minuters bilresa från Uvira. FEPAM driver en skola i Uvira i östra Kongo. Genom BFA sponsras många barn i den skolan. Nu har vi också fått fadderbarn från Bujumbura i Burundi. Barnen, som vi nu kan få hjälpa genom att sponsra deras skolgång.
Lite mer om FEPAM
Ingenting är för svårt för FEPAM-folket, man hittar alltid lösningar. Här finns bara optimister. Det måste man vara om man ska klara av livet i östra Kongo och i Burundi. Alla har erfarenhet av krig, flykt och svår terror. Alla känner en stor ödmjukhet och tacksamhet till livet. Alla vill hjälpa dem som är svagare, och svagast är barnen, de utan föräldrar. Mugufi Tunangoja, FEPAM:s coordinator i Burundi, är lärare till utbildningen. Han, liksom föreningens övriga medlemmar är helt övertygade om att barn, för att ha en framtid, måste få skolgång och en bra skolgång. Själv arbetar han inte längre som lärare, FEPAM och utvecklingen av verksamheten tar all hans tid. Hustrun, Jamila, arbetar som socialassistent i FEPAM och sköter det mycket enkla hemmet i centrala Bujumbura, de fyra egna barnen och två fosterbarn. Ibland kan Jamila lämna barnen i sin mosters vård så att hon själv kan tjäna lite pengar, som hårfrisörska. Det behövs, ideellt arbete ger inte klirr i den egna kassan. Mugufi och Jamila bor i Bujumbura men har sina gamla föräldrar i staden Uvira, helt nära men på andra sidan gränsen, i Kongo. De reser av och an som om ingen gräns funnes. Resan tar bara tjugo minuter!
Inbördeskriget gjorde barn föräldralösa
Kriget kom till Burundi 1993. Inbördeskriget, som också drog fram över Ruanda och östra Kongo. Överallt skördade det ofattbara offer i skadade och döda. Staden och hela landet blev ett inferno. Ruanda har, med utländsk hjälp, rest sig och går framåt. Det har inte Burundi! Det finns lika många föräldralösa barn idag, 2011, som under krigets dagar. Därför kan det också bland fadderbarnen finnas sådana som ännu inte börjat skolan. Då är det barn som behöver sponsras med de allra viktigast basbehoven.
BFA-Bistånd/Fadder gjorde en resa i Burundi. Låt mig ge er några intryck:
Staden Bujumbura är en myllrande storstad med bullrig bil- cykel- och gångtrafik. Här finns massor av butiker men inga stora varuhus. I den stora inomhusmarknaden kan vi hitta det mesta och njuta av den överväldigande mängd färger, former, ljud och dofter som sköljer över oss. Skräddare och sömmerskor sitter med sina maskiner utanför tygbutikerna. De har fullt upp att göra. Många affärer drivs av indier, såsom det är i hela Östafrika. Här finns allt som finns i Sverige, men det är inte många som kan unna sig någon vidare konsumtion. Arbetslösheten är mycket hög, fattigdomen utbredd. I Bujumbura finns stora skaror gatubarn. Vi hör dem på natten. Det inger sorg och oro. Barn utan framtid. Vi ser dem på dagen, små trashankar och vi sticker förstulet till dem en slant, en frukt eller en bit bröd.
På barnhemmet My Fathers House i Bujumbura öppnar pastor Jean Bosco Sindambiwe och hans fru Helena välkomnande porten!
Barnhemmet är ett tegelhus med atriumgård i huvudstaden Bujumbura. Över hela gården är klädstreck hängda. Tvätt vajar i vinden, mycket tvätt. Mitt på gården finns en vattenkran och en stor tvättho. Ibland saknas rinnande vatten, men oftast fungerar det. Det är viktigt med renligheten, smittor sprids lätt. Köket, på gården är ett skjul som är öppet åt alla håll, man behöver inte mycket väggar i Burundi, men tak, som skydd för sol och regn. Spisen är en öppen eld, över den puttrar en gryta med bönsoppa, barnens lunch. -Inte mycket näring för växande ungar, konstaterar Jean Bosco, men när pengarna inte räcker går kvantitet före kvalitet. Barnen är mellan ett och femton år. Alla skolbarn går i Primary School. Bebisarna finns i fosterhem. Det märks att barnen tycker om sin ”pappa och mamma”. Jean Bosco och Helena får många kramar och de små barnen vill bli burna. Det är många barn att tänka på och värna om: På barnhemmet bor det 42 barn och hemma har Jean och Helena förutom de sju egna, ytterligare åtta föräldralösa barn.
Att färdas genom Burundi
Burundi är ett fantastiskt vackert land. Vi reser tidigt på morgonen längst Tanganyikasjöns strand på väg söderut. Slättland mot sjön, och på andra sidan vägen reser sig väldiga, mjuka, grönklädda berg. Odlingar ner mot sjön och upp på bergen: Bananplantage, palmodlingar för oljans skull, majs och kassava för vardagsföda. Längre in i landet är kullarna klädda av teodlingar. Man kan inte se att det är ett svårt krigshärjat land man reser genom. Min reflexion är att vi bara ser stora plantage, det brukar betyda export. Var är de små familjejordbruken? De som ska försörja befolkningen, ge föda, energi och välstånd. Vi reser genom små samhällen med mycket liv och rörelse. Små butiker och stånd kantar huvudgatan. Kommersen är i full gång. I ett slakteri hänger en djurkropp. Köttet måste vara färskt i Burundi. Ingen lagerhållning här! Människor är på väg till kyrkan, för det är söndag. Många får gå långt, kanske flera timmar. Kvinnorna bär vackra, färgsprakande klänningar, oftast tvådelade med lång kjol och turban i samma tyg. Vackra som fjärilar!
